När O’Brien kommer hem till rymdstationen efter några dagars resa är allt lite…märkligt. Liksom annorlunda, och på ett dåligt sätt. Hans fru och barn är stela och avståndstagande. På jobbet verkar beslut fattas över hans huvud – ja, till sist mister han till och med säkerhetsnivån som ger honom tillgång till hemliga dokument och loggar. På något sätt verkar alla ombord ha blivit hjärntvättade, ungefär som de kontrolleras av någon främmande makt. Ja, till sist vågar han inte ens mäta midddagen som hans fru lagat, eftersom han är rädd för att bli förgiftad. O’Brien anar att det har med en kommande fredskonferens att göra, och snor ett skepp för att kunna varna delegaterna från Parada om sina misstankar om ett kommande sabotage.
En snygg stilövning i Världsrymden anfaller-stil, som lite påminner om andra Star Trek-avsnitt där en person är den enda som inser att något är fuffens, annorlunda, konstigt ombord. Den gamla “är det jag som är galen, eller är det världen omkring mig som enats i en sjukt avancerad konspiration riktad mot mig”-intrigen, helt enkelt (även Parallax View/Sista vittnet var tydligen en inspirationskälla).
Jag känner mig nästan lite korkad, för jag gick på alla de fintar som manusförfattaren Paul Robert Coyle skrivit in i manuset. Efter att ha sett så pass många rätt snälla Star Trek-avsnitt så förväntar jag mig visst inte längre att de ska överraska mig på slutet. Eller så är jag, som sagt, korkad. Och lättlurad. Tycker att det här var snyggt och elegant genomfört. Man klarade av hela avsnittet utan att överdriva eller trampa fel. Och som en vardagsparanoiker kändes det här som ett manus som jag verkligen kunde identifiera mig med.
En intressant detalj är att avsnittet är berättat med flashbacks från en ramhandling på grund av att det blev i kortaste laget. Något som hade att göra med att hela handlingen berättades ur O’Briens perspektiv – det fanns ingen plats för bihandlingar eller att låta kameran stanna på någon annan ombord. Allt berättades som O’Brien såg det ombord. Men trots nödåtgärden så fungerade det greppet över all förväntan, tycker jag. Ett extra plus också åt den fantastiska outfit som O’Brien tvingas bära när han ska läkarundersökas (kolla in den när ni ser honom i helfigur på läkarmottagningen). Så rar. Däremot kan jag inte låta bli att undra vad som händer med replikanten efter avsnittets slut.
Betyg: 8/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 302 tv-avsnitt.
Share this:
